Om boken: 2020 / Våren 1944 fick befälhavaren för en spaningspluton i uppdrag att eskortera tre konstiga officerare till frontlinjen. Det som var konstigt med dem var deras onaturliga lugn, till och med likgiltighet för vad som hände, fastän de förberedde sig för en medvetet riskabel verksamhet. Och deras ansikten var på något sätt välskötta, snygga, inte "kämpande" alls. En av dem tog en gitarr och sjöng en sång strax före avresan. Med ångest, med heshet. Scouten gillade det så mycket att han skrev orden i sin dagbok. Många år senare, redan i ett fridfullt liv, hörde han samma låt igen. Detta var en ny, som de säger nu, hit av Vladimir Vysotsky. I fyrtiofyra var den store barden bara sex år gammal, och han kunde inte komponera den här sången då. Så de där konstiga officerarna hamnade på något sätt i fyrtiofyra från framtiden…